Vi sitter i Eriksdalshallen. Djurgården möter LUGI i handboll. Djurgårdarna på planen är ”något” yngre än vårt veteranlag som just den här kvällen samlats för den årliga träffen. Luften dallrar av gamla idrottshistorier.

Ta bara den där om när Hasse Thor kontrade i någon match i slutet av 60-talet och blev avblåst för passivt spel. Då förstod han att han borde lämna A-laget. Nu har han under många år dragit ett stort lass i Djurgårdens handboll, organiserat och stått i. Det är ingen tillfällighet att det är just han som köpt biljetter till den här kvällen i Eriksdalshallen. Egentligen träffas vi mycket oftare än en gång om året. Under säsongen blir det nästan varje torsdag i Västertorphallen. Vi tränar hårt hela sommaren, för fortfarande vill alla hålla sin plats i laget. Det ska erkännas att det har blivit enklare mot slutet.

Skador, arbete och familjeliv tar ut sin rätt. I mars räckte det ofta med att bara komma till match. Under senare år har det till och med hänt att vi inte har fått ihop fullt lag. Då sörjer vi lite och säger att: ”så var det inte på Gillis tid.” Det är tråkigt att vår legendariske lagledare inte är med oss längre. För två år sedan orkade inte hans goda och varma hjärta längre. Vi tog farväl av honom i Ersta kyrka på Söder, inte långt från Eriksdalshallen, där han började bry sig om oss.

Litet av en extrapappa blev han, framför allt för oss som värvades från andra städer. Det känns tomt när Gillis inte ringer på söndagarna och utbrister: ”Tjena skitstövel, du får en chans till.”

Eller som den där gången han skickade ut frimärkta brev med en allvarlig varning till dem som inte kom till veteranmatchen där han skrev:
”Det har kommit till min kännedom, att flera av er föredrar familjehögtider, affärsresor till Schweiz och semester i främmande länder istället för matcher i Västertorpshallen. Jag vill erinra om att ni lirar i Djurgården.”

Tänk vilken glädje den här resan har gett mig. Ända från det första svartvita fotografiet, då jag som elvaåring, i alltför stora byxor, spelade fotboll i Eskilstunas pojklagsserie. Tänk alla ledare som betytt så mycket på vägen.

”Pärla” Karlsson, Nisse ”Kryckan” och Gunnar ”Bobban” Boberg. Och så Gillis på slutet. Det var aldrig så mycket åthävor, inte så mycket prat. Men de spred glädje och värme omkring sig och levde som de lärde. Idrott är gemenskap. Det är tydligare än någonsin en sådan här kväll i Eriksdalshallen, när idrottskamrater som hållit samman i nästan ett helt liv samlas till årets höjdpunkt.
LARS LILJEGREN 61 ÅR, FÖRVALTNINGSCHEF Kultur & fritid i Huddinge, Lidingö