När jag var sju år byggdes Berlinmuren. Det var en mörk tid som jag minns väl eftersom min familj bodde i Västtyskland. Särskilt minns jag när jag satt framför en svartvit teve tillsammans med pappa. Vi såg de rörliga bilderna från Berlin och lyssnade på de dystra rapporterna om det kalla kriget mellan öst och väst. Det var som om de mörka molnen från andra världskriget hopade sig igen, och som om Tyskland och världen aldrig skulle slippa det. Pappa skakade på huvudet, vände sig mot mig och sa:

”Det här kommer min generation inte att klara av. Det här måste ni göra någonting åt.”

Då förstod jag inte riktigt vad han menade, eftersom jag inte förstod vad Kalla Kriget gick ut på. Men känslan av domedagsstämning gick mig inte förbi. Den etsade sig fast i mitt medvetande. Jag växte upp med känslan. En ständig gnagande upplevelse av att ett mörkt hot vilade över världen.

Sen efter sju år kom våren som förändrade allt. Jag minns att jag lyssnade på radion och hörde om demonstrationer som pågick runt om i Europa och i Frankfurt am Main där jag bodde. Det var unga som demonstrerade mot krig och mot orättvisor. De vill ha en förändring, ett annat samhälle. Det var förstås 1968 och de stora studentrevolternas tid. Men jag fick snabbt klart för mig att det här inte bara angick studenter. Det angick alla oss unga. Det handlade om vår framtid.

Jag var fjorton år och gav mig ut på cykel för att leta upp en demonstration jag hört om på radion. Den pågick vid en amerikansk militärförläggning och tusentals unga deltog. Vårsolen lyste och helt plötsligt kände jag den där enorma kontrasten jämfört med när Berlinmuren byggdes. Det var som att dörrarna som hade stängts då plötsligt slagits upp igen. Det kändes som om vi unga verkligen kunde förändra världen till det bättre. Eller rättare sagt: Det kändes som om jag befann mig mitt i förändringen medan den pågick!

Det var första gången det hände något sådant i Tyskland sedan andra världskriget och det var precis som pappa antytt den nya generationen som reste sig och sa:

”Det här är vår värld”.

Den här känslan har jag burit med mig sedan dess. Den har format hela mitt liv och mitt politiska engagemang. Istället för att hela tiden försöka snickra på gamla politiska tillvägagångssätt har jag har präglats till att hela tiden söka nya lösningar. Jag försöker hitta framtiden hela tiden. För genom mina upplevelser kan jag fortfarande känna och tro att ett annat och bättre samhälle är möjligt.
Mats Pertoft 56 år, riksdagsledamot (MP), Södertälje