Google Translate
Skriv ut

Från mörker till ljus

Postat den 16 februari, 2011 Idrott Inga kommentarer

Min första känsla när jag låg på asfalten efter olyckan var att jag skulle dö. Jag hade kraschat med moppen och all känsel var borta från bröstet och ner. Senare när jag blivit opererad på Umeå universitetssjukhus gav läkaren beskedet att jag aldrig mer skulle kunna gå. Allting var ett enda mörker. Jag var 14 år och spelade ishockey och fotboll i IFK Luleå. Hockeygrabbarna kom och hälsade på i samband med en bortamatch mot Björklöven. Mina bästa kompisar Mikael Jonsson och Tomas Edlund fortsatte besöka mig under många dagar på lasarettet.

Det var en ljuspunkt, men när jag själv senare kom och hälsade på hockeylaget vid ett träningspass var det inte roligt. Plötsligt blev det så tydligt att jag aldrig skulle kunna spela hockey igen. Stämningen kändes spänd. Varken jag eller mina idrottskompisar visste hur vi skulle hantera situationen. Jag klarade helt enkelt inte av att umgås med mina idrottsvänner i idrottsmiljö.

Jag kände mig inte normal längre. Men jag hade i alla fall hjälp av min bror Ulf med sjukgymnastiken. Han slet många timmar med mig och mina ben som var spastiska och jobbiga att hantera. Med tiden fick jag tillbaka rörligheten i armarna och fingrarna och började spela bordtennis hemma i garaget. I början tappade jag ofta racketen, men det var ändå en skön känsla att kunna utöva en sport med kompisarna.

Livslusten kom smygande tillbaka och två år efter olyckan reste jag till ett rekryteringsläger för handikappade på Hasseludden utanför Stockholm. Där träffade jag andra handikappade ungdomar som jag kunde utbyta erfarenheter med. Det fick mig att känna mig normal igen. Rekryteringslägrets ägare, Karsten Inde, fick mig att inse att idrotten och livet inte var slut för mig. Jag fick lära mig bågskytte, att köra rullstol, att spela bordtennis och att simma med bara armarna. Tack vare Karsten Inde fick jag det självförtroende jag saknat innan.

Jag började se möjligheterna. Hemma i Luleå hade jag till exempel en granne, Lena Revholm, som var simtränare i en handikappförening. Jag började träna för henne och ett par år senare satte jag fyra svenska rekord i simning. Jag blev också landslagsman i bordtennis och fick tävla i VM, EM och OS.

Min bror Ulf, Karsten Inde och Lena Revholm hade tagit mig tillbaka från mörkret och gjort mig till det jag alltid ville vara. En idrottsman. Idrotten kommer alltid vara en del av mig. 2005 gjorde jag en kort comeback i bordtennislandslaget, efter 22 års uppehåll. Idag tränar och sparrar jag några handikappade killar och tjejer i rullstolstennis och bordtennis på min fritid. Och jag har en son, som spelar ishockey.
OVE BRÄNNHOLM 49 ÅR, REGISTRERINGSASSISTENT, LULEÅ


Inga kommentarer än

Bli först med att lämna en kommentar!


Lämna en kommentar

Skriv in ditt namn, e-post och hemsida nedan eller logga in via Facebook.




Prenumerera på vårt nyhetsbrev



Ny vårdbok! Du kan göra skillnad

Ny vårdbok! Lärorikt om bemötande i vården. Boken "Du kan göra skillnad" har sin grund i forskningsprojektet Betydelsefulla möten i vården. Tre forskare har i sin forskning valt att fokusera på det positiva perspektivet av bemötande i vården.

Vad är det som gör skillnad? Läs och lär →



Betydelsefulla möten – våra älskade djur!

Har du ett eller flera betydelsefulla möten med djur som du vill berätta om? Just nu samlar vi på berättelser till vår nästa bok. Vill du vara med? Berätta här!

Betydelsefulla Möten Magasin →


Berätta själv!

Har du varit med om ett betydelsefullt möte som du vill berätta om? Berätta här!

Gör det här →