Det var den konstigaste och mest oväntade fråga jag fått i hela mitt liv. Men den kanadensiska kvinnan hade ställt frågan på fullaste allvar. Hon undrade hur det kändes att vara en stjärna.

Jag? Rebecca? En helt vanlig idrottstjej från Stockholm, som ägnar fritiden åt en av Sveriges minsta idrotter?

Ringette, en sport som liknar ishockey, men med klubbor utan blad och en puck med hål i mitten. I alla dessa år hade vi kämpat. Vi hade tränat i snöstorm och i ösregn. Vi hade spelat matcher i snödrivor. Vi hade bytt om i baracker och duschat i kallvatten. Vi hade blivit utskrattade och hånade. Vi hade själva skrapat isen alla sena fredagskvällar efter att vaktmästaren hade gått hem.

När vi anlände till flygplatsen Kanada i november 2002 vände allt. Där var vi inte längre det okända landslag som vi var hemma i Sverige. Vi skulle delta i ringette-VM, men det var som om vi skulle spela fotbolls-VM i Brasilien, baseboll i USA, eller bordtennis-VM i Kina. Utanför flygplatsen stod en limousin och väntade på oss. Nog för att vi visste att Kanada är ringettens hemland, men att det skulle vara så stort som det var hade vi aldrig ens vågat drömma om.

Sportsligt gick inte VM som vi tänkt oss. Vi förlorade bronsmatchen mot USA. Det gjorde ont och många led i omklädningsrummet efteråt. Frågan var ju om vi skulle få en sådan chans någon mer gång i livet? Att spela inför 4000 åskådare! Jag har aldrig gråtit så över en förlust som jag gjorde den dagen. Men så kom den där sista dagen på mästerskapet. Dagen då vi svenskar tydligen också förväntades skriva autografer före finalmatchen.

Jag trodde att det var ett skämt. Vem ville ha min autograf, jag var ju bara en stor ”loser” med rödgråtna ögon. Så fel jag hade. Vi satt och skrev i en halvtimme. Kön ville aldrig ta slut. Och det var då jag fick den där frågan som jag aldrig kommer att glömma.

– How does it feel to be a star?

Du kanske undrar hur det kändes?

Jo tack, det känns fortfarande bra.
REBECCA GUSTAFSON 27 ÅR, IDROTTSLÄRARE/HÄLSOPEDAGOG, KISTA