Jag kommer aldrig att glömma Sten Lundgrens blick. Första gången jag såg den var jag 23 år och hade just klivit in på tidningen Vi:s redaktion. Jag ville jobba som praktikant där för att jag var nyfiken på Vi-skogen, ett trädplanteringsprojekt som de drev vid Viktoriasjön i Kenya.

Sten Lundgren var 73 år men i hans ögon fanns en vital låga. Jag märkte direkt att vi hade en stark personkemi. Och det var en riktig iakttagelse för efter att jag jobbat på Vi i några månader frågade han om jag ville följa med till Kenya och se trädplanteringarna.

Givetvis tog jag chansen och det blev en resa som fullständigt vände upp och ner på min världsbild. I Kenya noterade jag saker som jag upplevde som oförsonliga motsägelser. Jag såg svenskar som var typiska vänstermänniskor, men som på plats i Kenya höll sig med tjänstefolk. Jag såg en omfattande gatuprostitution som fick mig att se rött.

Men varje gång jag blev upprörd och sa mitt hjärtas mening till Sten så kom han med invändningar

”Hur tänker du då? Om de inte hade fått arbeta hos svenskarna hade de kanske varit i en gruva med mycket sämre lön.”

”Hur menar du? När de säljer sig på gatan kanske de försörjer hela sin familj. Alternativet kan vara att de hugger av en arm och blir tiggare.”

Det var inte så att han försvarade sakernas tillstånd. Men han ville ge mig perspektiv. Få mig att se djupare och visa mig att livet är fullt av gråzoner. Att ingenting är svart eller vitt.

Vid ett tillfälle var vi hos en familj som hade ett mangoträd. Familjen hade tio barn och i trädet hängde två mogna mangofrukter. Mamman i familjen tog ner frukterna och serverade dem till mig och Sten, medan barnen hungrigt tittade på. Jag kände att jag nästan ville skrika att hon skulle ge frukterna till sina barn. Men då gav Sten mig en blick som tydligt sa att jag skulle vara tyst och äta.

Episoden blev en lektion i hur relativt begreppet fattigdom och rikedom kan vara. Och hur man kan hantera varandra med respekt. Kvinnan som gav oss frukten ville verkligen visa att hon hade någonting att bjuda på. Innan vi gick återbördade vi i tysthet hennes givmildhet genom att betala rikligt för kaffet vi druckit.

Det Sten lärde mig på den här resan var att ingenting är enkelt. Han fick mig att förstå att det var skadligt att låsa sina sinnen. Istället måste jag våga vara människa. Jag hade ju rest som backpacker innan men då hade jag inte alls konfronterats med mina fördomar så som jag gjorde på resan med Sten.

När jag sa till honom att jag ville bli biståndsarbetare sa han:

”Varför då? Tror du att de inte kan klara sig själva? Vad har du att tillföra som de inte själva redan kan?”

Han ifrågasatte det inlärda vilket ledde till att jag började se bakomliggande orsaker som jag inte tänkt på. De öppnade sinnena har jag haft enorm nytta av sedan dess. De ögonblick jag känner mig som mest stolt i politiken är när jag lyckas plocka ner de hårda murarna mellan svart och vitt. När jag lyckas få alla i ett politiskt samtal att ifrågasätta sina egna åsikter med frågan: ”Hur tänker du då?”
Sofia Bothorp (MP), 40, kommunstyrelseledamot, språkrör för miljöpartiet Karlskrona journalist, Karlskrona

Den här berättelsen är publicerad i boken Betydelsefulla möten – Politiker berättar där en rad politiker medverkar med inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.betydelsefulla.se/butik