Redan när jag var sex år och höll på med ”plask och lek” ute i Haninge hade jag utmärkt mig som en talangfull simmare. När jag senare tränade två dagar i veckan brukade jag simma från de andra i gruppen med flera längder. Det hände ofta att jag bad tränaren om att få simma mer, tills de andra hade simmat klart sin sträcka.

Det var kul och jag satsade hårt på simningen och fortsatte utvecklas tills jag var ungefär 20 år. Men sen stagnerade jag och det berodde på att jag förutom att vara en talang också var en riktig slarver. Mina träningspass var intensiva och omfattande, men utanför träningen levde jag som vilken omogen kille som helst med dåliga mat- och sovvanor.

På hemvägen från träningen, stannade jag ofta till på McDonalds drive in, där jag köpte menyer med drypande hamburgare och pommes frites. För det mesta åt jag färdiglagat och halvfabrikat, med snabbmakaroner och massor av ketchup. Dessutom drack jag minst en liter läsk varje kväll och inte sällan också en öl på det. Och istället för att lägga mig i god tid inför nästa morgons tidiga träningspass, satt jag uppe till två på natten och spelade dataspel; vilket i sin tur gjorde att jag inte orkade äta frukost innan träning.

Den livsstilen fungerade ändå till jag var 20 år och nosade på världseliten, men sen tog det stopp. Jag stagnerade. Åren gick och det verkade som om jag aldrig skulle ta det där sista steget som krävdes för att ta medalj på de riktigt stora internationella mästerskapen.

Naturligtvis fanns det människor omkring mig som hade lagt märke till mina dåliga vanor, men jag ville inte riktigt lyssna på dem. Jag var väl lite av en förnekare och kom med dåliga bortförklaringar, som att jag ju ändå tränade så hårt och att det därför inte spelade någon roll vad jag stoppade i mig. Jag blev ofta sjuk och gick hela tiden miste om viktig träning. Men jag kunde inte, eller vägrade att, sätta det i samband med mina dåliga vanor.

Den som till slut ändå lyckades få mig att förstå mitt eget bästa var simlandslagets idrottsfysiolog Magnus Kjellberg. Jag hade kommit i kontakt med honom redan i 15-årsåldern, så han hade fått arbeta länge med att bryta ner mitt destruktiva motstånd.

Men han var envis och gav sig inte. Han var på mig jämt, år efter år, om att jag måste lägga om kosten. Jag tyckte det var jobbigt, men så småningom måste han på något sätt lärt sig hur han skulle säga det till mig. Sakta men säkert mognade hans ord i mitt huvud och jag började själv ställa mig frågor om hur jag levde och borde leva för att nå världstoppen. Det lustiga är att jag inte alls minns vad Magnus Kjellberg sa. Jag minns bara att det lät förnuftigt och att jag till slut insåg att han hade rätt. Efter det öppnade sig ett nytt universum i ämnet mat- och sovvanor. Jag gick från att äta 10-12 rätter på två veckor till minst 30. Jag upptäckte en lång rad nya frukter och rotfrukter och förstod plötsligt vitsen med att få i sig olika slags kolhydrater. Och jag började sova ordenligt och äta frukost varje morgon.

Jag kallar det här för ”den stora omläggningen” och resultatet blev så uppenbart att det nästan var löjligt. Jag gick ner från 93 till 81 kilo på ett halvår och blev både piggare och mer skärpt. Jag kunde verkligen känna skillnaden, både i kroppen och i huvudet. Allting i livet blev lättare. Både vardag, planering, träning och fritid. Jag kunde plötsligt träna hårt utan att bli sjuk och jag tog det där sista steget upp till världstoppen. Som om det var den mest självklara sak i världen. Och jag fortsätter att utvecklas, mycket tack vare Magnus envishet.
STEFAN NYSTRAND 27 ÅR, SIMMARE, STOCKHOLM