Jag brukar vikariera som cyklande distriktssköterska några veckor varje sommar. Det är ett nyttigt, stimulerande och lärorikt avbrott från mina förtroendeuppdrag inom kommun och landsting. De senaste tre åren har jag besökt en dam, vi kan kalla henne ”Greta”.

En gång i veckan ska hennes medicindosett delas och det är mitt uppdrag som tar ca 10 minuter. Vid mitt första besök såg jag att det låg en kristen tidning på Gretas köksbord och jag noterade också att det satt flera tavlor med bibelord och sångverser i lägenheten. När jag var klar med dosetten frågade jag om Greta ville att jag skulle sjunga en sång och hon blev jätteglad. Greta förklarade för mig att hon hade förlorat sångrösten för några år sedan i samband med sina astmabesvär. Sången hade alltid varit hennes stora glädje och tröst. Nu tittade hon nyfiket på mig och undrade om hon verkligen kunde önska vilken sång som helst och jag sa: ”Testa mig.”

Greta tog fram sångboken och slog upp en sång och jag sjöng den. Tårarna kom i hennes ögon och hon frågade om jag kom tillbaka om en vecka. ”Ja”, sa jag, ”tänk ut två nya sånger så ska jag sjunga dem för dig.” Så fortsatte vi under fyra veckor den sommaren. Mina besök hos Greta varade ungefär femton minuter. Varje gång delade jag hennes medicin och sjöng två sånger. Vid den tredje sommarens sista dosettbesök fick Greta besök av några släktingar samtidigt som jag kom.

Jag lade märke till att Greta inte visste i vilken ände hon skulle börja, men så sa hon till släktingarna att de fick vänta i vardagsrummet för ”sköterskan har viktiga saker att gå vidare till”. Men då tyckte jag att de gott kunde sitta med i köket när jag delade medicin och sjöng.

”Va, ska du sjunga?”, sa mannen som kommit på besök.

Greta förklarade att ”det gör denna sköterska alltid när hon är här” och så tog Greta stolt fram sommarens sista önskesång och jag sjöng alla sju verserna. Då tittade mannen på mig. Hela hans ansikte strålade och han sa med stadig blick.

”Du har ju fattat det här! Du har förstått att den medicin du delar i dosetten hjälper Greta att må bra i kroppen, medan din sång hjälper henne att må bra i själen. Tänk om alla förstod att kroppen och själen hänger ihop.”

Mannens ord värmde i mitt hjärta och styrkte mig i min uppfattning om att människor är olika och har olika behov. I mina möten med människor kommer jag att fortsätta försöka finna ut ”… och vem är du som jag ska hjälpa idag? … och på vilket sätt hjälper jag dig bäst?”
Willemo, 47 år, leg. sjuksköterska, Växjö

Lyssna till En lisa för själen