Google Translate
Skriv ut

Jag levde varje sekund

Postat den 16 februari, 2011 Idrott Inga kommentarer

Redan i barndomen var jag en blyg flicka. Jag kom från ett hem där det inte pratades särskilt mycket och jag hade svårt att ta för mig. Ofta kände jag att jag inte kunde vara duktig på någonting. Tyvärr tog jag med mig det här beteendet in i vuxen ålder. Det hjälpte inte ens att jag var tillräckligt bra på slalom för att kvalificera mig till det alpina landslaget. Jag fick ofta beröm när jag åkte bra på träning och fick höra att jag hade mer talang än den blivande superstjärnan Pernilla Wiberg (vi är jämnåriga). Trots det klarade jag inte av att ta åt mig av berömmen, för det skulle ha känts för fräckt om jag hade gjort det. Istället drabbades jag av en enorm prestationsångest, som verkade omöjlig att ta sig ur. På världscuptävlingarna var jag alltid rädd för att köra dåligt. Ibland gick det så långt att jag körde av slalombanan, fast jag egentligen hade full kontroll.

Det var som ett nattsvart mörker. Jag deltog i ett landslag, men kunde inte förstå vad jag hade där att göra. Kamratskapet var bra men tävlingsmomentet var pest. Det var först framåt våren, när världscupen var slut, som jag åkte som bäst. Då var jag avslappnad.

Men 1991, vid VM i Saalbach, hände något som fick mig att höja blicken. En annan åkare i laget, Johan Wallner, som också haft problem med tävlingsnerverna, tog överraskande brons i storslalom. Han hade fått mental rådgivning av idrottspsykologen Ingvar Bengtsson. Jag blev nyfiken och när Ingvar Bengtsson dök upp på ett träningsläger passade jag på att fråga om han kunde hjälpa mig också.
”Vad vill du ha hjälp med då?”, frågade han.
”Allt”, svarade jag.

Jag var väl lite naiv och trodde att det skulle räcka med att trycka på en knapp, så skulle jag bli ”förlöst”. Men så fungerade det inte. Ingvar såg till hela människan och inte bara till slalomåkaren Ylva Nowén. Han rörde vid de personliga känslorna och såg till att jag letade i mitt minne efter positiva platser och erfarenheter. När jag berättade att jag åkte bra på våren, sa han att jag skulle ”hämta hem” den känslan även när det verkligen gällde. Alla destruktiva tankar skulle jag lära mig att tänka bort. Jag skulle sluta bry mig om ifall det var dåligt väder, om tävlingsbanan var illa stakad eller uselt preparerad. De yttre förutsättningarna spelade ingen roll, menade Ingvar. Det som spelade roll var de inre förutsättningarna, för dem kunde jag påverka.

Det här var förstås omvälvande för mig och det tog lång tid innan jag kunde ta till mig det han sagt. Jag övade gång på gång att tänka positivt och misslyckades i flera år. Men till slut lossnade det. Inför säsongen 1997/98 var jag äntligen mogen att ta ansvar för min mentala träning. Jag påminde mig nästan varje kväll, under hela sommaren och hösten, om bra tävlingar jag gjort och hur jag hade mått då. Sen när säsongen började märkte jag hur det gick snabbare och snabbare att ”hämta hem” den där glada, lugna känslan inför ett åk.

Så kom plötsligt den där dagen, då jag stod i startfållan i Val D’isère, och en känsla som jag aldrig förut känt vid tävling infann sig. Det var snöstorm i backen och landslagets massör sa att jag skulle försöka att inte tänka på det. Men det behövdes inte, för snöstormen bekom mig inte. Jag var så nöjd och glad och kände att jag just då levde varje sekund av livet. Jag kastade mig ut i pisten och vann min första världscupseger.

Efteråt bubblade jag av lycka, även om jag inte visade det så mycket utåt. Jag var ju trots allt fortfarande ganska blyg. Men känslan behöll jag till nästa tävling och det slutade med att jag vann fyra världscuptävlingar i följd och tog hem hela slalomcupen det året. Sen när massmedia fick upp ögonen för mig, kom anspänningen tillbaka och jag vann ingenting mer. Men tack vare Ingvar Bengtsson fick jag ändå med mig troféer och goda minnen från mina år i landslaget. Hans briljanta lärdomar har jag också tagit med mig till livet utanför idrotten. Numera är jag inte nöjd bara jag råkar halka in i ett sammanhang och får vara med. Numera sätter jag alltid upp egna mål i det jag gör. Livet känns mycket bättre då.
YLWA NOWÉN 39 ÅR, STUDERANDE, EXPERTKOMMENTATOR & MENTAL RÅDGIVARE, ÖSTERSUND


Inga kommentarer än

Bli först med att lämna en kommentar!


Lämna en kommentar

Skriv in ditt namn, e-post och hemsida nedan eller logga in via Facebook.




Prenumerera på vårt nyhetsbrev



Ny vårdbok! Du kan göra skillnad

Ny vårdbok! Lärorikt om bemötande i vården. Boken "Du kan göra skillnad" har sin grund i forskningsprojektet Betydelsefulla möten i vården. Tre forskare har i sin forskning valt att fokusera på det positiva perspektivet av bemötande i vården.

Vad är det som gör skillnad? Läs och lär →



Betydelsefulla möten – våra älskade djur!

Har du ett eller flera betydelsefulla möten med djur som du vill berätta om? Just nu samlar vi på berättelser till vår nästa bok. Vill du vara med? Berätta här!

Betydelsefulla Möten Magasin →


Berätta själv!

Har du varit med om ett betydelsefullt möte som du vill berätta om? Berätta här!

Gör det här →



Prenumerera på vårt nyhetsbrev



Ny vårdbok! Du kan göra skillnad

Ny vårdbok! Lärorikt om bemötande i vården. Boken "Du kan göra skillnad" har sin grund i forskningsprojektet Betydelsefulla möten i vården. Tre forskare har i sin forskning valt att fokusera på det positiva perspektivet av bemötande i vården.

Vad är det som gör skillnad? Läs och lär →


Betydelsefulla möten – våra älskade djur!

    Har du ett eller flera betydelsefulla möten med djur som du vill berätta om? Just nu samlar vi på berättelser till vår nästa bok. Vill du vara med? Berätta här!

    Gör det här →



För vem är du betydelsefull?