Birgitta var tjejen som var populär och framåt. Jag, däremot, var den lilla blyga och rädda typen. Ändå var det vi två som höll ihop. Det var i början på 50-talet och vi gick i en liten skola på landet.

På den tiden gick vi i skolan på lördagar och hade den dagen ”roliga timmen”. Det var en timme då någon eller några elever fick hitta på en kul underhållning inför klasskamraterna. Det var inte många som vågade detta, men Birgitta, hon vågade. Hon hade alltid något roligt på gång och hon skulle alltid ha mig med. I början var jag jätterädd, men så småningom släppte den värsta oron.

Vi två gjorde mycket annat också. Vi gick med en barnvagn runt i stugorna för att samla in tidningar till pappersinsamling. Pengarna gick till en resa för hela klassen. Gång på gång visade Birgitta mig att jag kunde och vågade mycket mer än jag trodde. Åren gick, vi blev äldre och våra vägar skildes. Vuxenliv, arbete, familj och barn kom emellan. Jag flyttade till en stad några mil bort. Så småningom flyttade även Birgitta. Men hon försvann aldrig helt ur mitt medvetande.

När livet så småningom hade lugnat ner sig, när barnen vuxit upp och hade egna familjer, fick jag mer tid för mig själv. Då gick tankarna ofta till Birgitta Jag insåg mer och mer hur mycket hon hade påverkat mitt liv i en positiv riktning. Det var hon som hade gett mig modet att våga och försöka. För några år sedan fick jag av en slump veta var Birgitta fanns och tog genast kontakt.

När vi sedan träffades var det helt fantastiskt. Hon berättade, till min glädje, att jag har varit lika närvarande och betydelsefull i hennes liv som hon i mitt. Och så är det fortfarande. Även när vi inte träffas känner vi att tankarna är där hela tiden. Nu händer det ofta att hon eller jag ringer så fort den ene har tänkt på den andre.
BERIT INGDAHL 69 ÅR PENSIONÄR SÖDERTÄLJE

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *