Jag har många lärare att tacka för den jag är i dag. Nyfikenheten väckte Elsa Thebom, min småskollärare i Bergshamra skola i Länna, söder om Norrtälje. Elsa var starkt hängiven sin uppgift. Hon lät ingen sluta småskolan utan att kunna läsa, skriva och räkna. Och hon gjorde allt för att intressera oss elever för vikten av kunskaper.
Elsa ordnade med experiment och tog med oss på vandringar i bygden och det var inte bara jag som lärde mig att vara nyfiken och intresserad av allt omkring oss. Jag anser fortfarande att en av skolans viktigaste uppgifter är att fostra till nyfikenhet. Det var en skola med små resurser, men det hindrade inte Elsa att åstadkomma underverk.
Bertil Ryman var lärare i det vi då kallade storskolan, 5-6 klass. Han såg som sin uppgift att väcka elevernas intresse för omvärlden och vad som hände inom och kanske främst utanför landets gränser. Det här var på 30-talet och han intresserade oss för Spanienkriget, för Abbesinienkriget, för händelserna i Tyskland och mycket, mycket mer. Bertil uppmuntrade oss att läsa tidningar och att lyssna på radio och lärde oss hur beroende vi var av sådant som skedde utanför Sveriges gränser. Det blev en viktig del av min uppfostran.
I samrealskolan i Norrtälje fanns det två lärare som kom att betyda mycket för mig. P M Lijsing, var lärare i svenska och tyska. Hans stora intresse var egentligen Roslagen, den egna hem-bygden. Det var han som gjorde mig intresserad av Roslagen och Roslagens historia och därmed för hembygdskunskap över huvud taget.
Jag har många gånger känt tacksamhet över att han väckt detta intresse som jag ofta har haft glädje av.
Greta Janold var lärare i historia och kristendom. Hon hade den stora ambitionen att göra oss intresserade av historia genom att visa hur mycket vi har att lära av den. Att förstå den historiska utvecklingens betydelse för oss och för nutiden. För henne var historieförståelse en viktig del i vuxenblivandet. Greta var också en bra kristendomslärare, men det var hennes historieundervisning som på avgörande sätt förändrade mig och mina intressen.
Från Norrtälje kom jag till gymnasiet i Uppsala och där fanns en hel rad utomordentliga lärare. Gösta Lindeskog var en av dem och han undervisade i kristendom och filosofi . Tack vare Gösta har jag fortfarande ett levande intresse för filosofi och idéhistoria. Han var en person med stort civilkurage och bland annat protesterade han aktivt mot baltutlämningen. Han var den förste jag lärde känna som hade modet att visa sant civilkurage. Att våga stå för sina åsikter.
Erik Bergwall var min lärare i svenska och han lärde mig en mycket viktig sak – nämligen vad han menade vara livets mening. Frågan om livets mening ställdes en dag i klassen. Vi elever föreslog mod och offervillighet, snällhet mot andra med mera. Men vår lärare Erik skakade bara på huvudet och förklarade till slut något som blivit en liten ledstjärna under hela mitt liv. Livets mening, det är att samla ihop ett par till tre hundra fina minnen.
Några kan gott vara solnedgångar och då minst ett par vid adriatiska havet. Många fina minnen kan vara förknippade med måltider – inte bara stora fina middagar utan kanske egod bit mat på en klippa vid havet. Andra minnen kan vara någon fin bok, möte med någon intressant människa med mera. Det är dessa minnen som ger livet mening. Minnen att ta fram och glädjas åt. Den tanken har blivit en viktig del av mitt liv.
Bert Ekengren 73 år, pensionär, Stockholm
Den här berättelsen tog vi emot i samband med vår riksomfattande efterlysning av Betydelsefulla lärare. Kampanjen genomfördes tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting.
Lämna en kommentar