Lärare har alltid betytt mycket för mig. Ibland så mycket att jag undrat vad jag skulle göra om de inte hade funnits. Jag upplever att det finns två olika sorters lärare. De som inte vill att deras elever ska komma för nära dem. De verkar liksom rädda för att skapa en personlig relation till sina elever.

Den andra sorten är de som vågar öppna sig och visa vem de är, men även se vem eleven är. När jag började gymnasiet för några år sen var mitt liv i ett enda kaos. Jag hade en identitetskris och var deprimerad. Jag sov knappt, ville helst inte äta och led av ångest. Under varje lektion fick jag impulser att springa ut från klassrummet.

Ofta satt jag på någon toalett och grät. Jag mådde helt enkelt väldigt dåligt psykiskt. Lärarna skällde på mig, de tyckte väl att jag var underlig och att jag inte tog ansvar för mina studier. Även om jag var hård och kall utåt, så grät jag inombords.

Men så var det en lärare, vi kan kalla honom Axel. Han såg mig, han såg vem jag var. Han hejade på mig i korridoren. Och om jag hade skolkat mycket pratade han med mig på ett lugnt och fint sätt. Jag liksom såg i hans ögon att han förstod mig. Ibland om jag såg ledsen ut, kunde han klappa mig på axeln och säga ”allt kommer att ordna sig” eller ”var inte ledsen”. Det gjorde han när ingen såg, för att jag inte skulle skämmas inför mina kompisar. Bara hans närvaro betydde så otroligt mycket för mig. Jag växte som människa. Han såg mig! Han såg mig som en individ och inte som en tonåring i mängden. Han såg att jag fanns och det gjorde ingen annan.

Ibland på en rast kunde han komma fram och säga något snällt eller bara prata om någonting kul. Bara några meningar, men det räckte.

Jag kände en sån oerhörd glädje och lycka. I klassrummet lyfte Axel fram mig och kom med kommentarer om mig som fick mig att framstå som en originell och kreativ person istället för en som var deppad och rädd.

Med andra ord, han såg mina dolda sidor och talanger. Det allra bästa var att det inte kändes tillgjort. Han tyckte verkligen om mig på riktigt och vågade visa det. Han verkade nästan imponerad av mig.

På morgnarna kollade jag snabbt schemat och om vi hade Axel den dagen blev jag alltid glad. Mitt hjärta slog små glädjevolter när han kom i korridoren, även om han såg trött och hängig ut och mumlade ”Godmorgon klassen”. Lärare måste inte vara pigga och glada, det är inte det som är grejen.

Axel gav mig självförtroendet tillbaka. Han fick mig att känna mig värdefull som individ. När läsåret var slut mådde jag inte dåligt längre och det var mycket hans förtjänst. Nu är han inte lika viktig för mig längre. Han håller sig lite i bakgrunden. Men ibland ler vi mot varandra. Jag ler för att jag ser honom lite som en skyddsängel. Han ler för att han ser att han lyckats med sitt jobb som lärare.
Karin 18 år, student
Lyssna till En skyddsängel kom till min hjälp

Den här berättelsen är publicerad i boken Betydelsefulla möten – Lärare gör skillnad (utgiven 2010) där över 60 personer medverkar med inspirerande berättelser om sina betydelsefulla lärare. Berättelsen tog vi emot i samband med vår riksomfattande efterlysning av Betydelsefulla lärare. Kampanjen genomfördes tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting. Beställ ditt ex. av boken Betydelsefulla möten – Lärare gör skillnad via: http://butik.2act.se

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *