Under min skoltid i Falkenberg hade jag främst tre lärare som präglat mitt tänkande i stort och smått. Fröken Agnes var en lärare med pondus och en strikthet som idag kanske skulle betraktas som omodern och opedagogisk. Men jag upplevde hennes auktoritet i positiv mening. Hon ledde oss elever utan att vi egentligen förstod det och hon uppmuntrade alltid det som var bra. Hon gjorde det genom att ge hjälp och stöd, men samtidigt vara fast i handling och uppträdande.

Min matematiklärare, Bonde Hansson, från tiden i realskolan myntade orden ”nu ser jag inte skogen för bara trän”, när jag inte förstod något av matematiken och gick upp till svarta tavlan och skrev direkt ur boken, utan att lyssna på hur han hade framfört exemplet.

Genom honom lärde jag mig hur viktigt det är att alltid vara tydlig. Även om man själv förstår är det viktigt att lyssna och se hur mycket andra har förstått av det man sagt. Den tredje läraren är magister Stoltz som undervisade i biologi på realskolan. Han blev den som gjorde läraren till en skräckupplevelse, när jag som 17-åring fick pekpinnen nära ansiktet och bröstet om jag inte svarade med en gång.

Många av mina kamrater valde att byta lärare, men jag klarade mig, med det som senare skulle bli min styrka (vet inte var den kom ifrån) och mitt självförtroende när jag en dag tog pekpinnen ifrån honom och pekade tillbaka. Konstigt nog gillade han mitt tilltag.

Under mina år som socialarbetare, bankman och arbetsförmedlare samt som politiker sedan 1979, har mina ledstjärnor alltid varit – att se till människan, försöka upptäcka var och en, ge beröm som fröken Agnes, vara tydlig som Bonde samt att aldrig acceptera påtryckning som magister Stoltz.

Maj-Britt Rane Andersson 61 år, fritidspolitiker (ordf. kulturnämnd)/arbetsförmedlare, Kungsbacka
Lyssna till Tre lärare – tre ledstjärnor
Den här berättelsen tog vi emot i samband med vår riksomfattande efterlysning av Betydelsefulla lärare. Kampanjen genomfördes tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting.