Jag hade länge tänkt skicka ett mejl till Anders Paulrud. Faktiskt ända sedan jag lämnade honom på Fulay Hotell i Thailand, februari 2006. Jag kommer så väl ihåg bilden av honom när jag och mina vänner begav oss till nästa semesterort. 

Anders satt på bryggan med ljusa linnekläder, svart basker och en cigg i mun gipan och skrev på en bok som fick titeln Som vi älskade varandra. Jag tror att jag fann lite av en själsfrände på den resan. Trots åldersskillnaden och våra totalt olika liv hade vi mycket att prata om. Han, journalist och författare med historier och upplevelser som jag inte trodde fanns och jag, en 21-årig tjej som inte hade hunnit med mycket annat än att lyssna på människor i mitt liv.

Jag visste precis hur mejlet skulle skrivas och jag ville berätta att jag saknat honom och tacka honom för att han fick mig att våga ta steget.

Kvällen innan vi for hade vi suttit på hotellbryggan i den thailändska natten och pratat om livet, våra erfarenheter och om kärlek och svek. Kvällen övergick till morgon och himlen hade ett rosa sken, liksom mina heta axlar. Havets vågor brusade under våra fötter och hade det inte varit för myggen hade vi nog suttit där än idag. Jag och ”Farsan” som vi kallade honom.

Någon gång under natten kom vi att tala om möjligheten att leva på sitt skrivande. Jag har alltid tyckt om att skriva och vetat att det var något jag har velat satsa på, men inte vågat.

Vi diskuterade skrivsätt och språk och han lyssnade på mig och sa att jag absolut skulle satsa och utbilda mig. Anders lyckades få mig att ändra riktning i livet den natten. Hans kloka, trygga ord växte sig fast och ett år senare gjorde jag precis som han sagt. Jag sa upp mig från mitt jobb och sökte en utbildning. Trots rädsla och många tunga beslut hade jag hela tiden hans vägledande ord viskandes i mina öron.

Natten till den 6 januari 2008 gick Anders bort, 56 år gammal i lungcancer. Mitt mejl till honom är och förblir kvar i mitt huvud. Jag hann aldrig. Det känns tungt, men är samtidigt ett spår av hans lärdomar. Vänta inte. Det du vill göra ska du göra idag och inte i morgon.

I morgon kan det vara för sent. Jag hoppas och tror ändå att Anders såg vad han gjorde den natten och att han visste att jag skulle våga. Han visade mig den rätta vägen och det är den som jag nu vandrar på. Jag är evigt tacksam att jag fick möjlighet att träffa honom.
SANDRA PERSSON 25 ÅR FRILANSJOURNALIST ARBRÅ

Den här berättelsen är publicerad i boken Presentboken Du är betydelsefull där du hittar en rad inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.betydelsefulla.se/butik