I den skola jag gick på 1940-talet fanns en pojke som gick ett fruktansvärt öde till mötes. Det började med att han fick namnet ”Allvetaren” i skolan för att han kunde svara på alla frågor han fick. Han gick i femman och några av oss som gick i sjätte klass var oerhört imponerade av honom. Varje rast samlades en stor krets elever runt Allvetaren och öste frågor, som han svarade på, en efter en. När vi hade tömt vårt gemensamma kunskapsförråd, började de som hade böcker hemma söka efter nya och svårare frågor.

Till slut blev frågorna så många och knepiga att till och med Allvetaren blev svarslös. Hela den här processen ledde till att vi i den frågvisa klungan fick ett rejält kunskapslyft den våren, samtidigt som det blev en allt jobbigare situation för Allvetaren. Vi beundrade honom fortfarande, men han uppfattade inte det, utan blev bara mer och mer deprimerad. Tyvärr förstod vi inte det, utan fortsatte att pressa honom ända fram till terminens sista dagar då frågorna hade blivit så svåra att han missade de flesta. Resultatet blev fruktansvärt. När vi kom tillbaka efter sommarlovet fick vi höra att Allvetaren var död. Han hade skjutit sig själv i huvudet, dagen före terminsstarten. Stämningen var förstås mycket dämpad i början på det läsåret. Lärarna blev extremt vaksamma på vad som hände bland barnen ute på skolgården. Redan efter första uppropet blev jag ombedd av klassföreståndaren att stanna kvar.

På tu man hand frågade han ut mig grundligt om kamratsammansättningen på skolan. Lärarna hade tydligen lagt märke till att en pojke var ensam för det mesta. Jag fick det klara beskedet att man var orolig för honom på grund av det som hänt med Allvetaren. Läraren bad mig att alltid vara i den ensamma pojkens närhet, prata med honom och omedelbart rapportera om det fanns någon anledning till oro. Slutligen fick jag lova att inte säga något om samtalets innehåll till mina kamrater, utan hellre skylla på någonting annat.

Först långt efteråt har jag förstått varför just jag fick det känsliga uppdraget av min klassföreståndare. Han hade sett att jag redan då hade en ”bry sig om andra-inställning”.

Allvetaren blev genom mitt specialuppdrag inpräglad i mitt medvetande för tid och evighet. Som vuxen började jag själv arbeta som skolledare. När jag kom i kontakt med antimobbningsarbete kunde jag plötsligt se Allvetaren med klarare blick.

Vi hade mobbat honom utan att veta om det. Vi skolkamrater hade helt enkelt mobbat livet ur den vi beundrade mest. Han måste ha upplevt oss som tyranner med alla dessa knepiga frågor och ville inte möta oss igen. Det var tufft att komma till den insikten. Men sam tidigt fick Allvetaren, hur sorgligt det än kan låta, möjlighet att göra en samhällsinsats. Jag berättade om honom vid genomgångar med de nya sjuorna på Geneskolan och för föräldrarna de gånger jag kände att jag klarade av det. Det var alltid dödstyst så när som på ett antal snyftningar. Jag tror att berättelsen verkligen ledde till eftertanke och stannade kvar hos åhörarna.
STIG MAGNUSSON 79 ÅR PENSIONÄR