Jag äger tre ständiga följeslagare, tre resliga ST Bernhardshundar som lever sina liv som gårds- och familjehundar med oss här i Tornedalen.
För några år sedan fick jag diabetes efter en bukspottkörtelinflammation. Då ställdes mycket på sin spets, mitt humör, min uthållighet och orken varierade mycket om dagarna. De kära vännerna förstod ingenting. Vad hade hänt med matte?
Mina hundar låg nedanför min vilosoffa, de avlöste varandra med sin närhet, omtanke och vänliga lojalitet. Alla kände de att matte inte längre var den glada matte som de hade vant sig med. De lärde de sig att leva med mig och den nya balansen infann sig. De visade inga sura miner, inga frågor och inget varför. De fanns där hos mig med den varmaste medkänsla man kan få. Därför älskar jag mina tre ständiga följeslagare Loppan, Smulan och Tiffany ännu mer.
Christina Björklund
Lämna en kommentar