Per Andersson kom in i mitt liv jag när jag var 7 eller 8 år, alltså 1979 eller 80. Jag kan inte säga att jag minns det första mötet eller något speciellt tillfälle som har gjort avtryck hos mig, utan det är snarare hans insats som helhet. Per var barn- och ungdomsledare i både bordtennis och fotboll. Jag har tänkt på honom många gånger i mitt vuxna liv och att jag borde berätta för honom hur betydelsefull han var för mig.

Jag tror faktiskt att jag har skrev ett brev till honom en gång, men jag är inte helt säker på om jag lade det i postlådan. Jag minns Per som en otroligt positiv man med ett outsinligt tålamod. En minnesbild har jag av hur han handgripligen lär mig att träffa pingisbollen med racket. Han ställde sig helt enkelt bakom mig och höll racketen över min lilla hand.

Jag glömmer aldrig hur det kändes att träffa bollen om och om igen. När jag hade fått in bollkänslan fanns det inget som kunde hindra mig från att spela pingis. Vi avslutade alltid träningen med att spela rundpingis där vinnaren fick en festis. Det var alltid lekfullt och kul och Per lyckades förmedla en känsla av att detta, att göra något för barn, var det bästa han visste. Han lärde oss hur man var en god sportsman och fick oss att känna oss stolta över vad vi kunde.

På den här tiden var det inte så många flickor som spelade fotboll, men det ändrade Per på. Han startade det första flicklaget i Ed. Jag var åtta år och laget hette ”Mikromygg”. Jag har en lagbild som min mamma tog efter en match. Vi har på oss blå träningsoveraller allihop och Per står bakom oss och ler. Jag blir alltid glad när jag ser den bilden.

Per arbetade som vaktmästare på Snörrumskolan i Dals-Ed. Där gick barn i dagis och i  förskola, åk 1 och 2. Även i sitt arbete förde han in idrotten genom att hjälpa oss att anordna klassturneringar på långrasterna. Han var själv med och såg till att alla fick vara med och att inga ojustheter uppstod. Länge tänkte jag att jag ville bli vaktmästare på Snörrumskolan precis som Per, och på rasterna ville jag gärna hjälpa till att sopa asfaltsgången eller skotta snö. Jag växte upp utan pappa och Per blev min första manliga förebild.

När jag blev lite större mötte jag Bo Holmstrand som har kommit att betyda ännu mer för både mig och många andra. Han kom till Dals-Ed för att jobba som idrottslärare på Hagaskolan.

Där gick elever mellan åk 3 och 9. Bosse gjorde gympalektionerna roliga genom att införa en mängd olika nyheter. När jag gick i fjärde klass började jag träna friidrott i Eds SK där Bosse också var verksam ledare. Med en helt otrolig pedagogisk förmåga fick han mig att förstå sammanhang och helheter som inte hade existerat för mig tidigare. Det handlade inte längre om att bara springa så fort man orkade, utan också om hur musklerna och resten av kroppen fungerade.

Genom att få förklaringar till varför man gjorde på det ena eller andra sättet så växte motivationen att fortsätta träna. Självsäkerheten ökade och smittade av sig på andra områden.

När jag blev lite äldre, kanske 13-14 år, fick jag vara med och ta ansvar för träningen av de yngre. Bosse var duktig på att lyfta fram varje persons goda sidor och han verkade känna av precis hur mycket var och en klarade av och anpassade sina krav efter det. Bosse var också lite av en fadersgestalt för mig och med honom kunde jag prata om det mesta. Han blev med åren mer och mer stressad allt eftersom han klev uppåt på karriärstegen och blev studierektor och rektor innan han lämnade vår kommun för att bli skolchef i en annan. Trots det hade han alltid lite tid över. Jag är inte den enda som minns

Bosse som en betydelsefull person. Det var många som belystes av hans glöd. Friidrottssektionen i Eds SK växte och växte under hans tid. Genom Bosses enorma engagemang har jag fått vara med om många stora idrottsevenemang runt hela Sverige. Vi var några stycken som gick ganska långt och fick vara med på stora tävlingar. Bosse var alltid noga med att vi skulle utvecklas i rätt takt och inte specialisera oss för fort. Trots att mina bästa grenar var spjut, kula och diskus så fick han mig att springa ett och annat 800-meterslopp. Det blev en liten utmaning för mig som aldrig har gillat att springa

Bosse och hans fru, som också var gympalärare, fick fart på Skol IF hos oss och jag minns att det var många som spelade, tränade eller lekte där efter skolan. Han fick bra kontakt med de elever som var lite på drift och hjälpte några av dem att komma igång med styrketräning och dylikt. Man kan nog säga att dessa två betydelsefulla idrottsledare har påverkat mig och min vardag grundligt. Det gav mig gemenskap, kämpaglöd, mental och fysisk styrka, trygghet, självkänsla, självförtroende och goda minnen för livet.
LINDA ANDERSSON 36 ÅR, FOLKHÄLSOSAMORDNARE, ED