Det var 1970-tal och min son Peter gick i andra klass i skolan. Just vid den tiden hade någonting som hette ”Den samlade skoldagen” börjat införas. Tanken var att alla, även lågstadiebarnen, skulle vara på skolan i sju timmar. För att fylla ut dagen med aktiviteter för de yngre barnen skulle föreningslivet engageras.
Jag var emot reformen av flera skäl. Bland annat för att det inte var så lätt att ha föreningsfolk närvarande på dagarna. De hade ju sina egna arbeten att sköta på annat håll, så i praktiken skickades eleverna ut för att leka utan tillsyn! Dessutom fanns på den här tiden fortfarande många mammor som inte förvärvsarbetade. Alla barn behövde inte fritids.
Hela syftet med mötet, vilket jag fick reda på långt senare, var att de andra tre skulle komma överens med mig.
Jag blev så engagerad i frågan att jag kom in i fullmäktige på den. Där märkte jag till min förvåning att mitt parti moderaterna hade tagit ställning för Den samlade skoldagen. En dag på ett möte ställdes frågan på sin spets. Man konstaterade att partiet hamnat till vänster om sina väljare och tillsatte en grupp för att lösa problemet. Jag kom att ingå i den gruppen tillsammans med tre andra. Vi skulle komma fram till ett beslut om vilken ställning moderaterna i Stockholm skulle ta i frågan.
Där satt Margareta Schwartz, som senare blev skolborgarråd. Där satt också Gert Lienhardt och Göran Åstrand som var en gammal socialpolitiker. Och så jag då. De andra var alla ivriga förespråkare och dessutom riktiga politiska rävar. Hela syftet med mötet, vilket jag fick reda på långt senare, var att de andra tre skulle komma överens med mig.
Men trots att de var så erfarna och jag så grön i politiken lyckades de inte rubba mig i min ståndpunkt. Jag var alltför övertygad om att jag hade rätt. Dessutom visste jag att jag var påhejad av många som tyckte som jag.
Jag stod på mig.
Istället för att jag bli övertygad så övertygade jag dem!
Margareta Schwartz fick gå ut med att vårt parti inte stödde reformen om Den samlade skoldagen. Jag blev förstås förvånad att ”lilla jag” kunde ha ett sånt inflytande. Det kändes fantastiskt att det gick att övertyga dem som jag hade sån respekt för.
Jag kände mig enormt stolt och stärkt och har alltsedan burit med mig modet att stå för mina åsikter, oavsett vem jag talar med.
Louise du Rietz (M) pensionerad lågstadielärare/kommunfullmäktige 1979-2002, nu landstingsledamot, Bromma, Stockholm
Lämna en kommentar