Den dagen då jag för första gången fick hjälp av Viljo Nousiainen att träna på min ansats glömmer jag aldrig. På bara några minuter ökade jag mitt personbästa med sju centimeter. Innan den dagen hade jag inte haft någon ansats alls.

Viljo brydde sig verkligen, hans engagemang gav mig trygghet. Viljo blev min tränare och min bästa vän. Gemenskapen med Viljo växte snabbt till mer än bara idrott. Viljo blev min stora förebild och den som satte djupa spår i mitt sätt att förhålla mig till både livet och idrotten.

Genom att följa Viljo steg för steg under många år lärde jag mig mycket om hur en bra tränare skall vara.

Viljo såg detaljer som ingen annan hann se och han hade en fingertoppskänsla som kunde betyda skillnaden mellan en medelmåttlig insats eller succé. Med Viljo som tränare kände man sig alltid som nummer ett.

Viljo dog plötsligt 1999 och det tog lång tid att förstå att han var borta för alltid. Hans död förändrade mig som person. Jag lärde mig uppskatta små saker i vardagen som jag inte tänkt på tidigare.

Livet får aldrig bli en transportsträcka i väntan på något annat. Livet rullar hela tiden på och det gäller att göra det bästa av sitt liv, här och nu. Viljo lärde mig så mycket. Hans sätt att vara gav mig så mycket kraft som jag lever på än idag. Han såg till att alla hans hoppare njöt av träningen, medveten om sambandet mellan att prestera bra och må bra.

På Viljos träningspass fanns inga regler eller färdiga träningsmallar, alla behandlades som de individer de var och passen var alltid variationsrika och roliga. Jag bär många av Viljos tankar om hur man tränar för att nå framgång vidare.

För att kunna få ett bra resultat och få de man tränar att prestera bra måste man se till att hela människan mår bra.
YANNICK TREGARO 31 ÅR, IDROTTSLEDARE, GÖTEBORG