Jag måste få berätta om en man som fick mig att smälta en sommar när jag vikarierade som kommunsköterska. Han heter Elis, är nästan blind och är en pojke på 94 år. En underbar människa med fåror och rynkor i ansiktet som livet ristat dit. Sorger, bekymmer och glädjeämnen hade format denne man till den han var idag. När jag… Läs vidare →