Per Andersson kom in i mitt liv jag när jag var 7 eller 8 år, alltså 1979 eller 80. Jag kan inte säga att jag minns det första mötet eller något speciellt tillfälle som har gjort avtryck hos mig, utan det är snarare hans insats som helhet. Per var barn- och ungdomsledare i både bordtennis och fotboll. Jag har tänkt… Läs vidare →

Läs vidare …

Året var 1994 och jag hade blivit erbjuden ett kontrakt med då anrika, allsvenska fotbollsklubben IFK Norrköping. Min sambo och jag flyttade ner till Norrköping och det var första gången jag skulle bosätta mig utanför Umeås gränser. Det var nervöst och pirrigt. Hur skulle killarna bemöta mig? Hur skulle vi trivas? Skulle jag lyckas? Det avgörande som gjorde allt till… Läs vidare →

Läs vidare …

Vintern är för oss cyklister tiden då vi tränar många och långa pass för att vara väl förberedda på vad som komma skall. Eftersom min känsla ofta speglas av vädret är november, december och januari tuffa månader då det är grått och mulet. En av alla dessa gråa dagar minns jag väldigt väl. Det var den 8:e januari 2006 och… Läs vidare →

Läs vidare …

Det var min första stora kärlek som tog mig till rallysporten. Jag var 15 år och hade inget direkt intresse av vare sig bilar eller motorsport, även om jag förstod mig på rullande maskiner. Jag hade ju växt upp på en bondgård i Värmland och då var det en del av vardagen att köra traktor, moped och alla andra fordon… Läs vidare →

Läs vidare …

Jag har varit ungdomsledare i Lyckeby GoIF i 40 år. Naturligtvis har jag massor av fantastiska minnen, men det jag tänker mest på är den gången jag träffade en liten 14-årig fotbollskille från Litauen. Det var 1994 och Karlskrona hade blivit vänort med den litauiska kuststaden Klaipeda. Vi på idrottssidan skulle ha ett utbyte och den lille killen, som hette… Läs vidare →

Läs vidare …

Den enda sport jag utövar är gubbfotboll. Jag spelar en gång i veckan med en grupp invandrare i olika åldrar. Det är möten som vi behöver av olika anledningar. För min del handlar det om mötenas sociala innehåll snarare än om fysisk aktivitet. I det här sammanhanget träffade jag för några år sedan en mycket deprimerad asylsökande, utvisningshotad landsman. Han… Läs vidare →

Läs vidare …

Jag stod där och fasade i gymnastiksalen. Och jag var inte ensam. Resten av klassen gjorde detsamma. Det hemska ryktet hade nått oss redan på mellanstadiet. Ryktet om Bosse Kristiansson, den före detta elitgymnasten som körde livet ur sina elever på idrottslektionerna. Jag var en ganska rund tjej, med dålig kondition och utan något som helst intresse för idrott. Hur… Läs vidare →

Läs vidare …

När vi var små sa hon ofta att hon skulle äta upp oss, om vi inte klarade någon övning. Det var inte så att vi trodde på henne, men hon skrämde oss och när vi var i hennes närhet skärpte vi oss alltid extra mycket. Vi tränade team-konståkning i snitt sex dagar i veckan. Var det någon speciell övning man… Läs vidare →

Läs vidare …

Arne Rosen var ordförande i Eskilstuna Kanotsällskap under 60-talet och föreningen var mycket framgångsrik. Vi hade elva landslagsmän från ungdom upp till seniorer. Arne var en duktig och drivande ordförande, men framförallt en mycket duktig ungdomsledare. För oss ungdomar ordnade han många aktiviteter. Förutom läger, träningar och tävlingar hade vi också danskurser och navigering. Arne fick oss också att bilda… Läs vidare →

Läs vidare …

Det var vid VM i kanotslalom i Prag 2006 som han sa de där oförglömliga orden. Britten Campbell Walsh hade gjort det klart bästa andraåket i tävlingen. Ett bejublat åk som uppenbart skulle föra honom högst upp på prispallen. Men då kom chocken. Campbell blev dömd som 3:a. Hur kunde det hända? Hur kunde domarna missa det som varenda tevetittare… Läs vidare →

Läs vidare …