Det finns ett talesätt som säger att de verkligt stora människorna är de som får andra människor att känna sig stora. Lars Mattson är en sådan människa. Jag var bara 22 år när han gav mig chefsuppdrag i EM-tävlingen South Swedish Rally. Han hade sett hur väl jag tog hand om mindre uppgifter och han ansåg att jag var mogen… Läs vidare →

Läs vidare …

Jag har alltid varit en riktig tävlingsmänniska och ända sedan jag började med cykling har min dröm varit att bli bäst i världen. Därför gick jag ofta omkring med tankar i huvudet som att ”jag ska bli världsmästare” och ”tänk att få titulera sig världsmästare” Orden var förstås lätta att uttala, men drömmen var ack så svår att göra verklighet… Läs vidare →

Läs vidare …

Jenny Zetterqvist spelade i elitserien för Karlstads Curlingklubb. Hon hade hand om två juniorlag, ett pojk- och ett flicklag. Och det trots att hon egentligen själv var junior. Varje dag fanns hon till hands och varje onsdag och söndag skötte hon juniorlagens träning på is. Jenny brukade börja med att sätta sig ner och prata med ungdomarna om deras framtid… Läs vidare →

Läs vidare …

Tränarna gapade och skrek från kanten. De såg bara dem som de redan visste kunde göra mål. Alla vi andra var värda noll. Vi fick ingen uppmuntran, jag vantrivdes och slutade med fotboll. Jag provade judo, men det var lika illa där. Ingen uppmuntran, inget självförtroende. Så började jag med basket. Jag var precis så dålig som man är när… Läs vidare →

Läs vidare …

Min speciella historia utspelade sig för 30 år sedan, då jag var i tonåren och lämnade min kära hemö Gotland, för att spela ishockey i Karlskrona. Jag hade precis insett att jag skulle kunna bli ganska bra. Inte så bra som de allra bästa i Sverige kanske, men ändå någorlunda respektabel. Det var i alla fall så jag tänkte. Jag… Läs vidare →

Läs vidare …

När jag var tolv år fick jag och en kompis för oss att vi skulle spela tennis. Obegripligt egentligen eftersom det inte fanns någon som helst tenniskultur i Söderköping. Det hade funnits en klubb, men den var nedlagd sedan tio år och det kostade pengar om man ville använda banorna. Vi hade naturligtvis inte råd att betala, men eftersom ingen… Läs vidare →

Läs vidare …

Jan-Åke Bengtsson kallades alltid ”Jonne”. Han var en vän och blev en storebror. Han betydde så mycket för mig att jag inte förstod det förrän han dött. Vi träffades igen, det gamla Pilegårdsgänget, i samband med ”Jonnes” begravning. Vi pratade i timmar, men vi hann inte prata färdigt. Det går inte att bli klar när man pratar om ”Jonne”. Allt… Läs vidare →

Läs vidare …

Vi sitter i Eriksdalshallen. Djurgården möter LUGI i handboll. Djurgårdarna på planen är ”något” yngre än vårt veteranlag som just den här kvällen samlats för den årliga träffen. Luften dallrar av gamla idrottshistorier. Ta bara den där om när Hasse Thor kontrade i någon match i slutet av 60-talet och blev avblåst för passivt spel. Då förstod han att han… Läs vidare →

Läs vidare …

Per Andersson kom in i mitt liv jag när jag var 7 eller 8 år, alltså 1979 eller 80. Jag kan inte säga att jag minns det första mötet eller något speciellt tillfälle som har gjort avtryck hos mig, utan det är snarare hans insats som helhet. Per var barn- och ungdomsledare i både bordtennis och fotboll. Jag har tänkt… Läs vidare →

Läs vidare …

Året var 1994 och jag hade blivit erbjuden ett kontrakt med då anrika, allsvenska fotbollsklubben IFK Norrköping. Min sambo och jag flyttade ner till Norrköping och det var första gången jag skulle bosätta mig utanför Umeås gränser. Det var nervöst och pirrigt. Hur skulle killarna bemöta mig? Hur skulle vi trivas? Skulle jag lyckas? Det avgörande som gjorde allt till… Läs vidare →

Läs vidare …